Salukin är en av de äldsta hundraserna i världen. Troligen avlades dess förfader, som var mycket lik dagens hund, fram i Mellanöstern eller Nordafrika, i det område där civilisationen i många bemärkelser kan sägas ha uppstått.
Det går inte att säga exakt hur gammal salukin är som hundras. Vid utgrävningar av den antika staden Susa i dagens Iran har man hittat keramik dekorerad med hundar som liknar dagens saluki. Hundrasen behöver dock inte ha avlats fram i just Susa, men de flesta är överens om att det skedde någonstans i den bördiga halvmånen, en region som sträcker sig från Persiska viken i öster, västerut genom dagens Irak, Turkiet, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel, för att sedan böja av söderut, längs Nilen. Det var i detta område som jordbruket uppstod, och det var här som de första städerna grundades.
Historia
Hundar som liknar salukin finns, tillsammans med hundar som liknar greyhounds, avbildade på egyptiska gravar från 2100-talet före Kristus. Riktigt populär blev dock denna hundras, eller kanske snarare dess förfäder, ungefär 600 år senare, under den s.k. artonde dynastin. Hunden spreds även österut, till bl.a. Kina, där den finns avbildad i målningar utförda av medlemmar i den kejserliga familjen. I Europa skulle hunden också komma att bli populär bland de styrande. Den tyske hertigen Henrik IV av Sachsen, med tillnamnet den fromme, porträtterades av målaren Lukas Cranach d.ä. med en hund som liknar en saluki. Rasen fick dock inte fäste i Europa förrän långt senare.
Till en början skilde man inte mellan salukis och sloughis, utan betraktade dem som en och samma ras. Sentida forskning har dock visat att raserna skiljer sig åt genetiskt. Den första som förde salukis till Västeuropa i modern tid var den brittiska adelsdamen Florence Amherst, som lät importera två hundar från Egypten 1895. Hon bedrev avelsarbete under mer än 30 år, men det var först på 20-talet som rasen blev populär i Storbritannien. Då berodde det inte på lady Amherst, utan på de krigsveteraner som deltagit i första världskriget i Mellanöstern, och som tog med sig hundar tillbaka till Storbritannien. Generalen Frederick Lane och hans fru Gladys hörde till denna grupp, och de inledde ett samarbete med Amherst för att få hundrasen erkänd av den tidens kennelklubbar. De hade viss draghjälp av upptäckandet av Tutanchamons grav, vilket ledde till ett stort intresse för allt som hade med Egypten att göra. Salukis från brittiska öarna exporterades till många andra länder, men arbetet med rasen låg nere under andra världskriget.
Att ha en saluki
Eftersom salukin är en av de äldsta hundraserna i världen har den få rasbundna hälsoproblem. Den lever dessutom länge. Den vanligaste dödsorsaken bland salukis är cancer, och därefter kommer hjärtproblem. Medellivslängden är mellan 12 och 14 år.
Till hundens egenskaper hör att vara en aning reserverad. Detta beror på att rasen avlats för att inte kunna lockas iväg av rövare eller kidnappare. Av denna anledning kräver träning av hunden mycket tålamod, men resultatet blir ofta bra. Eftersom salukin är van vid stora ytor kan den lätt tråkas ut, och man bör inte vara trångbodd om man vill ha en saluki.